Carinas Bästa Sida

Lilla flickan fyllde fyra i november och idag var det dags för fyra-årskollen på BVC. I denna koll tittar bvc-tanten på hur hennes hörsel fungerar, hur bra hon ser, om hon kan känna igen och berätta om bilder, om hon kan rita efter instruktioner samt väger och mäter.

Ni som har träffat lilla flickan vet hur hon är. För er som inte har det kan jag berätta att hon är en bestämd ung dam som gärna gör som hon vill och inte som man tycker att hon ska göra. Inte så att hon är överdrivet trotsig eller så, hon har bara en egen vilja angående utvalda saker. Lite som att ”Visst jag kan göra som du säger men jag gör det för att jag vill, inte för att du säger det” och andra gånger är det ”Jag gör som jag vill istället” och tredje gången är det ”Nej, jag vill inte så jag låter bli”. Samtidigt har denna flicka en vilja att vara till lags (kontradiktioner här, jag vet, men barn är komplexa). En vilja att göra en uppgift bra och på ”rätt” sätt, om hon tror att det finns ett sånt. En typisk ”Kan själv”-unge (hennes syster var aldrig lika rabiat på kan själv-grejen).

Det börjar med syntestet. På bvc har de en sån där typisk optikertavla med bokstäver på. Fast här har de bara fyra bokstäver: HTVO. De begär ju inte att barnen ska kunna vad bokstäverna heter så de får en tavla med samma bokstäver på där det är meningen att de ska peka på samma bokstav som bvc-tanten gör vid tavlan. BVC-tanten förklarar för flickan ”Jag pekar på en bokstav och så pekar du på den bokstaven på din skylt”. Hon börjar med att peka på ett O och säger med hurtig röst ”Om jag pekar på den här, vad pekar du på då?” Lilla flickan som inte har fattat vad det går ut på pekar finurligt på ett T och ler. (Jag har redan begripit att flickan inte är med på vad hon ska göra. Hon tror att det är en rolig ny lek. Det fattade jag vid instruktionerna. Såg på flickan att hon inte var med) så jag hoppar in och förklarar och resten av syntestet går som en dans.

Nästa test är hörseltestet. Vi har alla gjort såna. Hörlurar på och så piper det i örat. För barnen går det till så att de får lägga över ett torkat ekollon från en hink till en annan vid varje pip de hör. Här börjar bvc-tanten med sina luddiga instruktioner igen (Jag menar…luddiga instruktioner till en jaggörsomjagvill-tjej…kom igen!) ”Om man hör ett pip så kan man ta ett ekollon, eller ja, vad de nu kallas…vi säger att det är ekollon, och lägga över det härifrån till den andra hinken”. Jaha, kört igen, tänker jag, det där kommer hon aldrig att följa. Hon sitter där med sina hörlurar och bara lyssnar på pipen. Hon tycker det är häftigt att det piper i öronen Ja, hon är lättroad. Hon är fyra. Efter vidare instruktioner om att hon kan nicka om hon hör pipet, går det bättre. Tills hon tycker att det inte är roligt att nicka längre. ”Mamma, jag vill inte nicka. Jag vill räcka upp handen.” Bra…gör så istället. Hon räcker upp handen när det piper. Hon räcker upp handen när tanten rör handen mot knappen också. Hon är fyra, hon är inte dum i huvudet. Bvc-tant märker detta och döljer handen som trycker på knappen. Testet fortlöper utan vidare incidenter.

Nu till rita efter instruktioner. Bvc-tanten ritar ett kors på ett papper och ber flickan rita samma sak. Hon ritar först det lodräta strecket och tvekar sedan…..(Här börjar jag muttra tyst för mig själv…flickan ritar regnbågar, gubbar och blommor hemma, men ett jädrans streck rakt över ett annat tänker hon inte klara av just på bvc.) efter mycket trugande petar hon i alla fall dit ett streck så småningom och korset är fullbordat. ”Kan du rita en gubbe också” frågar bvc-tanten. Jag tänker ”Ja! Nu kan hon visa vad hon kan”. Det kanske hon hade kunnat, ja…om hon hade velat. men ser ni det ville hon INTE. Hon ville rita kors nu. ”Men du kan rita en gubbe nu, gumman” säger jag, varpå hon böjer sig över teckningen och fortsätter rita kors. Jag har en fyra-åring som sitter på bvc och ritar ett papper fullt av krucifix. För hon vill det.
”Men hon kan rita gubbar?” frågar tanten mig….”JA! Hon kan rita gubbar. Hon har ritat huvudfotingar i ett år.” Jag vet inte varför det är så viktigt att övertyga tanten om detta, men jag känner att det på nåt sätt reflekterar på mig, flickans avsaknad av prestationer där inne.

Vi går vidare till bilderna och att berätta om dem. Det här gick faktiskt bra. Hon berättade om bilderna helt enkelt. Hon är inte imbecill. Typ.
”Vad är det här då?”
”En handske”
”Vad har den för färg?”
”Grön”
”Bra! Vad har du för färg på dina handskar?”
”Det är rosa på” (Det är det inte alls det, men det vet ju inte bvc-tanten så jag visslade tyst för mig själv och tittade upp i taket.)

Sedan är det min tur. BVC-tanten noterar flickans eksem och säger ”Har hon eksem?” (Duh, liksom)
Ja, jo..det har hon. Det har hon haft sedan hon var mycket liten. Ja, vi är medvetna om det. Ja, vi behandlar henne med kortison och mjukgörande. Läkaren skrev ut större tub kortison nyligen.
”Ja, och du smörjer varje dag och ofta? Kortisonet bara vid behov? För det är ju viktigast. Att du smörjer mjukgörande jämt. SÄRSKILT vid den här tiden. Vintern bla bla bla bla bla bla’……”
Vilken tur att hon förklarade detta för det har ju inte läkaren som behandlar henne sagt. Utan henne här, i det fjärde året av flickans liv, hade vi ju inte fattat vad vi skulle göra med krämerna. Hittills har vi ju haft kortisonet i hennes mjölk och låtit henne borsta tänderna med den mjukgörande krämen. För vi VISSTE inte bättre.

Det är antagligen därför ungen inte kan följa instruktioner.