Oviljan att betala för sig
Den brukar oftast användas som ett argument av IPRED-förespråkarna.
”Folk som är emot IPRED är bara såna som inte vill betala för sig. De tycker att de kan ta det som inte är deras.”
Så brukar det låta i en IPRED-ivrares framställning.
Långfredagen 2009:
Sambon åker till Plantagen för att köpa en hammock till altanen. Han säger till en kille som hjälper honom med att visa honom vart han ska köra bilen för att få den ilastad, hjälper honom att lasta in den i bilen och säger sedan ”Så där!”
Sambon tittar frågande på killen…..
Killen: ”Ja, det var allt. Du kan åka nu.”
Sambon: ”Men var ska jag betala den då?!”
Killen: ”Jaha! Ja, du får gå in till kassan och säga till bara så kan du betala där.”
Sambon gör detta. Såklart. Nåt annat vore ju stöld. Det spelar ingen roll hur ouppmärksam killen var eller att det var en utomordentlig chans som gavs sambon att åka därifrån med tusenlapparna kvar i fickan. Han gick självklart in och betalade.
Min sambo har inget till övers för IPRED. Men betalningsvilja, DET har han!
Hur går det ihop då?
Man undrar ju dessutom vad som skulle hända om Hammockproducers of the World United började uppvakta regimen med krav om att få spana på folks altaner efter eventuellt obetalda hammockar med hänvisning till att det är vanligt att man får hammocken lastad och glömmer att betala. Och om de hittar en obetald hammock så vill de ha rätt att frysa innehavarens tillgångar därefter stämma personen ifråga på ett belopp som motsvarar hammockens pris multiplicerat med alla som eventuellt har suttit i den multiplicerat med två. Jag tror att regimen skulle skratta åt det. Eller vänta; jag hoppas att regimen skulle skratta åt det.
[...] människor som “inte vill göra rätt för sig”. Jag, och de allra flesta, vill betala. Betalningsviljan finns definitivt. Det som däremot inte finns är de tjänster som vi kunder vill betala [...]